»Nyheter

»Bekanta

»Om och kring Backe

»Backe folk

»Släktforskning

»Släkt-träd

»WEB-tools

»On-line spel

Eller skicka oss ett e-mail.

Ärligt talat är han ingen stor vin-kännare, men en sak har han lärt sig. Rioja-vin från ett bra år är aldrig fel. Här kan ni hitta en lista på vilka år som har varit bra (och mindre bra) i Rioja. Forts

Utdrag ur Fjällsjökrönikan 1949

Av Uno Persson

Den föregående  uppsatsen (Bebyggelsesägner från Fjällsjö) är en uppteckning som numera avlidne kommunalnämndsordförande E.J. Strömqvist i Vängel gjort för Nordiska museets räkning år 1933. Originalet är betydligt längre. Det innehåller även en del uppgifter som Strömqvist tagit ur böcker, samt behandlar en del byar inom Ramsele socken, vilket uteslutits här. Även i några andra fall har uppteckningen förkortats, vilket skett i samråd med Strömqvists son, J.R. Strömqvist i Vängel.

Nedanstående är närmast avsett som en komplettering av vad Strömqvist skrivit.

Strömqvist hade den uppfattningen att man  inte kunde följa en släkt längre tillbaka än så långt som kyrkoböckerna nådde. Eftersom kyrkoböckerna i västra Ångermanland börja först i slutet av 1600-talet - i en del socknar långt senare - och från början äro mycket ofullständiga, skulle detta medföra att man på många håll icke kom längre än till ett bekräftande av den muntliga traditionen. Lycklgtvis finnans andra vägar. Mantals- och skattelängder finnas sedan mitten av 1500-talet, dä namnen på ägarna till hemmanen kunna följas. Av domböckerna kan man få många upplysningar om exempelvis lagfarter och arvskiften, och ofta också upplysningar om de gamlas förhållande och levnad, fast tyvärr vanligen de fulare sidorna. Att på detta sätt söka reda på en släkt, eller en bys ägar, är naturligtvis mycket tidsödande, och det är heller icke gjort fullständigt för någon släkt eller by i Fjällsjö.

En sak som man aldrig kan få reda på är vilken tid Vängels by flyttades från Gammelgården till Vängelnoret. Troligen var det, som också Srömqvist anser, före 1500-talet. Man har svårt att tro att fyra åbor skulle ha fått plats på det trånga utrymmet vid Gammelgården. Åkern i Gammelgården har även efter flyttning oavbrutet hävdats. Det låg inte för de gamla bönderna att övergiva en gammal åker och upptaga en ny. Odlingen i Vängel har f.ö. endast långsamt utbrett sig mot väster. 1784 års karta visar nästan lika mycket åker i Gammelgården som vid gårdarna, och ännu 1817 fanns ingen bebyggelse väster om Noret.

På mitten av 1500-talet ahde Vängel, som Strömqvist uppger, (efter Johan Nordlanders Norrländska samlingar) fyra åbor. Redan 1570 hade antalet sjunkit till två, och flera blev det inte förräntvåhundra år senare. 1618 sattes byns skatt ner från 16 till 14 1/2 seland, och höjdes på nytt till 16 seland först omkring 1800. Det hemman som senare fick nummer 1 skattade på 1600-talet för 8 seland, nummer 2 för 6 1/2 seland. Hemmansnumren sattes något av de första åren på 1700-talet.

Detär icke mycket man kan få veta om vängelborna före 1650-talet, men namnen ger anledning att tro, att hemmanen i regel gått i arv. På mitten av 1600-talet bodde i Vängel en Mickel Pålsson som var en smula orolig av sig. Bl.a. är han vid tinget åtalad för att tillsammmans med sin syster och svägerska "hava på nytt kristnat folket i Ramsele socken, och givit dem annat namn än som de uti dopet bekommit haver", d.v.s. givit dem öknamn. Bland de öknämnda var "vördig kyrkoherdens hustru". Saken ansågs ganska allvarlig, ty Mickel fälldes till 6 marks böter. En annan gång får han böta för stöld från en bonde i Vallen. Till 1645 låg Vängel ganska nära riksgränsen, och att byn hade känning av krigen med Norge framgår indirekt av domboken, då en svägerska till Mickel, Margareta Pedersdotter, beskylls för att "ha låtit sig belägra" av knektar som legat i byn.

På 1650-talet kom nytt folk till Vängel. 1653 ha finnarna Pål och Henrik Jonsson från Tåsjö köpt hus och jord i Vängel. Dessa finnar voro söner till Rudsjös första upptagare Jon Olofsson, som senare flyttat till Tåsjö. 24 år senae, 1677, får finnen Jon Jonsson i Vängel uppbud på 6 1/2 seland i Vängel, som han köpt av hustrun Märit därstädes.

Hemmanet Vängel nr 1 har från 1653 följande ägare: 1660 och 1670 Pål Jonsson, 1679 och 1690 Matts Pålsson, 1695 Ingiell Ersdotter, vilken 1705 har överlåtit hemmanet till sonen Erik Mattsson. 1731 änkan Karin Nilsdotter, 1736 Matts Ersson, 1744 Kristina Ersdotter och 1749 Anders Ersson. Det syns troligt att hemmanet hela denna tid gått i arv. En egendomlig omständighet är att när namnet Matts Pålsson försvinner från Vängel dyker det i stället upp i Rudsjö, men troligast är ändå att Matts Pålsson i Vängel avlidit, och att Ingiell Ersdotter är hans änka.

Om det var kärlek eller ekonomiska förhållanden som spelade största rollen när Anders Ersson från Sil gifte sig med Kristina Ersdotter och blev hemmansägare i Vängel är väl ovisst. 1749 var Anders Ersson 23 år, men hustrun 37. Hon hade kommit till hemmanets besittning genom att övertaga en skuld som hennes bröder Matts Ersson och Anders Ersson hade till Anders Erssons far. Det syns nästan som om Anders Ersson fått övertaga både reversen och flickan-låntagaren. Anders Erssons farfar, Erik Ersson, var från Holme i Ramsele, men ahde 1704 flyttat till Jansjö, där han köpt hemmanet nr 2. Hans son, Erik Ersson, Anders Erssons far, var genom gifte ägare till hemmanet Sil nr 2.

Hemmanet Vängel nr 2 övergick från Jon Jonsson omkring 1712 till dennes måg eller svåger finnen Göran Andersson från Tåsjö, en broder till nybyggaren Anders Andersson i Lövvik, (Erik Modins Anders Raivi), och från denne på 1740-talet till sonen Anders Göransson. I denna gård syns man inte ha först det bästa liv. 1738 hölls rannsakning på tinget om Göran Anderssons hustrus död. Hon uppges ha dött ute på marken under brännvinsrus, och skulle "i tysthet avsides på kyrkogården nedsättas". 1748 ha far och son instämt varandra till tinget, och Anders Göransson beskyller fadern "för det han utlåtit sig skola förstöra hemmanet allt neder till knutstenarna samt sättja ned och bränna upp detsamma", vad som nu kan ligga bakom en så kraftig hotelse.

Omkring 1770 delades hemmanet mellan Anders Göranssons söner Anders och Olof, och det är först från denna tid som det åter blev mer än två gårdar i Vängel. Anders Andersson sålde nästan omedelbart sitt hemman till länsman Jakob Stenklyft. Om Per Svensson verkligen bott i Vängel är osäkert, hans namn finns i varje fall icke i mantalslängderna. Har han bott där, har han troligen varit landbonde på Stenklyfts hemman. Denne ägde antagligen flera hemman, och bodde kanske aldrig i Vängel. 1776 bytte Stenklyft hemman med Anders Pålsson i Nordantjäl. Anders Pålsson dog omedelbart därefter, varför endast söner och änkan kommo att flytta till Vängel.

Matts Nilsson bodde först i Sel i Ramsele, men var han, som Strömqvist uppger, broder till Olof Nilsson i Tjärnnäset, var han knappast född i Sel. Genom hustruns arv hade han blivit ägare till ett hemman i Ovanmo, som han 1774 bytte till Olof Andersson mot dennes halva av Vängel nr 2. Byten av hemman voro mycket vanliga på denna tid. Olof Andersson stanande icke mera än fyra år i Ovanmo förrän han bytte hemmanet där mot nybygget Långåsen i Ströms socken.

Den förste nybyggaren i Tjärnnäset, Olof Nilsson, var född 1719 och son till bonden Nils Olofsson i Nordantjäl. Han synes också ha bott någon tid i Holme. Vilket år han började i Tjärnnäset är icke fullt säkert, om det var år 1742, som Strömqvist uppger, eller  något senare. Den 4 Juli 1748 förrättade länsman Elias Rudin och nämndemännen Anders Eliasson i Backe och Erik Persson i Viken syn på nybygget. Olof Nilsson hade då uppfört en stuga och ett fähus, uppbrutit en del åker och röjt slåtter, så han hade nog bott där någon tid. Boplatsen hade han valt vid en gammal fäbodvall. Nybygget uppgavs ha god tillgång till timmerskog, löv- och nävertäkt till nödtorvten, och kvarnställe som kunde nyttjas höst och vår. Mulbete fanns "till nödtorvt", men "så gott som intet röjningsland och fiskevatten", och den myrslåter som fanns bärgades redan av bönderna i Vängel. Synemännen ansågo dessutom jordmånen mycket svag, och ansågo att det skulle dröja tjugu år innan nybygget arbetats upp så att nybyggaren kunde erlägga skatt.

Vid tinget i Januari 1749 sökte Vängels byamän bestrida Olof Nilsson rätten att behålla nybygget. De voro i behov av den skogsslåtter de av ålder bärgat, "varförutan de ogörligen skola kunna med sina svaga och frostländiga hemman varda bibehållna". Tvåhundra år senare kan man tycka att de borde ha haft utrymme nog på norra sidan av älven, men något fog kunde de kanske ha för sin åsikt.

De hade nyss genomlevat en svår tid. Åren omkring 1740 voro en serie nödår. Redan 1740 uppges att de båda bönderna i Vängel, Matts Ersson och Anders Göransson, jämte flera andra bönder i Ramsele och Fjällsjö "blivit av frost alldeles fördärvade". Det uppges att de fått sälja sin boskap, och vintern 1740-41 fått "försörja sig med tiggande". 1742 intyga "samtliga socknemän" att missväxt drabbat orten fyra år å rad, och vid hösttinget 1744 intyga "läns- och nämndemän samt närvarande allmoge" enhälligt, att 1742 och 1743 varit svåra  missväxtår, då befolkningen fått livnära sig "med bark och annan onaturlig spis".

Det var således inte så underligt att vängelborna inte kände sig trakterade av den nya bosättningen. Traditionen bevarar ju änu minne av stridigheterna, som synes av Strömqvists uppgifter om slagsmålet i fäbodarna. Redan 1751 kunde dock Olof Nilsson och vängelborna komma överens om en uppgörelse. Vängels byamän skulle ha rätt till jakt och fiske även på södra sidan av älven, men all slåtter utom en myr, Lokåsmyren, avstods till Olof Nilsson, som däremot icke skulle ha några rättigheter på norra sidan av älven.