Utdrag ur Fjällsjökrönikan
1950
Backe nutida bys område
upptogs på medeltiden av tre byar, Backe, Lok och Landsö. Av dessa
låg 1695 Landsö öde sedan en lång tid tillbaka och mellan Backe
och Lok gjordes ingen egentlig skillnad. Lok låg ovanför kyrkan
och prästbordet, Backe nedanför, men backebönderna hade ägor i
Lok ock lokbonden i Backe. Dessa byar kommo alltså att smälta
samman till en, vilket gick dess lättare genom att varken namnet
Backe eller Lok torde ha använts i dagligt tal på 1600-talet.
Backe bör rimligen ha
fått sitt namn efter en verklig backe någonstädes och denna backe
bör ha legat på det område byn upptog 1695. Gårdarnas läge på
1695 års karta skulle kunna föranleda till tanken, att det skulle
vara vad vi kallar "Borgsbacken", som gett byn dess namn,
men då det ser ut, som om gårdarna flyttats dit rätt nyligt, är
detta knappast möjligt. Den backe, som gett namnet åt byn är nog
i stället sluttningen vid Fjällsjön, mellan kyrkogården och
läkarbostaden. Här fanns en mängd uthus, alltför många syns
det, om man icke skall tro, att en del stodo kvar på gamla
gårdstomter, fast mansgårdsbyggnader och ladugårdar flyttats.
Det var kanske först
på 1600-talet som gårdarna flyttats från "backen" till
"mon" omkring nuvarande Falhéns gård. Ägarna räknades
då inte längre bo i Backe. Ägaren av gården nr 1 på kartan
kallas ofta i handlingarna från denna tid Anders
Knutsson (ana 2112) i
Mogård, inte Anders Knutsson i Backe. I stället för Lok sade man
Högen, längre fram, när det blivit två bönder på denna sida
kyrkan, talade man om Övre Högen och Nedre Högen. Även andra
namn förekomma på 1500- och 1600-talet under Backe; Svedje,
Nygård, Knutby, men namnet Mogård och Högen levde kvar längst,
ända in på 1800-talet.
1695 gick byns åker
endast på ett ställe fram till Backsjön, framför nuvarande Borgs
gård. Backsjön synes för övrigt ännu inte ha fått sitt
nuvarande namn, i beskrivningen talas om "lilla tjärn vid
byn". Till på 1830-talet gick vägen genom byn på samma sätt
som kartan visar att den gick 1695. Båda gårdarna i Backe lågo
på nuvarande Fahléns gårdsplan. Ett hemman låg öde 1695, dess
gård byggdes på 1700-talet något längre norrut, just i gränsen
mellan Fahléns och prästbordet. Norr om Borgsbacken fanns 1695
inte annat än skog där landsvägen nu går, ännu 1762 låg
"prästens hästhage" där kyrkan nu ligger. Gården i Lok
låg nära gränsen till prästbordet, ungefär halvvägs mellan
nuvarande landsvägen och Fjällsjön.
Hemmansnumret i de gamla
byarna äro satta omkring 1700 och visa antalet hemman då. Abram
Ingelssons gård motsvarar hemmanet Backe nr 1 och Anders
Knutsson (ana 2112) nr 4. Hemmanen nr 2 och 3 låg öde, som de
voro bebodda och brukarna sitta i regel inte kvar på hemmanen mer
än ett par år. Nr 2 låg öde 1695, medans nr 3 brukades av
båtsmannen Olof Helgesson, 1697 ligga båda öde. Därefter ha de
båda hemmanen olika brukare till 1713 resp. 1715, då de båda
läggas öde, nr 2 till 1723 och nr 3 ända till år 1731.
Abram Ingelsson var
gästgivare, nämndeman och kyrkvärd. Som lön för att han i
sexton år varit kyrkväktare uppbar han år 1694 lön efter 12 öre
om året, en summa som kanske var mer värd på 1600-talet än nu.
Hans fader hade kommit i besittning av hemmanet genom bördköp. En
broder till Abram, Erik Ingelsson, hade på 1670-talet vid tio års
ålder åstadkommit en större häxprocess. Han angav sig ha blivit
förd till Blåkulla av en piga från Näset i Bodum och angav, att
han sett en mängd personer i Blåkulla, vilka alla måste inför
rätta fria sig från pojkens beskyllningar. Delar av hemmanet nr 1
gingo i arv till Abram Ingelssons avkomlingar ända till på mitten
av 1800-talet och ättlingar till honom finns det gott om i
Fjällsjö.
Anders
Knutsson (ana 2112) var
född i Bölen i Bodum och hade icke bott i Mogård mer än ett
tiotal år. Han skulle först dela hemmanet i Bölen med sin broder
Olof Knutsson (ana 2184), men kom icke sams med honom, bodde sedan några år i
Orrnäs och kom till slut till Backe. Av domböckerna att döma, var
han en tämligen hetlevrad individ, som ofta kom i tvist med sina
grannar. Framförallt syns han ha varit absolut hänsynslös när
det gäller att kasta ut på heder och ära gående beskyllningar.
Ärekränkningar var man känslig för på 1600-talet och han
dömdes ofta till böter härför. En gång hade han kallat sin
fasters man, Mårten Olofsson (ana 4370)
i Sil, för tjuv, en annan gång
titulerar han Kristoffer Persson i Näset och Per Hansson i
Sunnansjö menedare, och en tredje gång har han kallat
nämndemannen Johan Persson i Sunnansjö "kronans tiondetjuv,
som stulit i kyrkohärbärget i nio års tid". Anders
Knutsson (ana 2112) förklarar sig alltid ha kastat ut beskyllningarna i hastigt mod och
man får väl tro på hans ord, när han en gång är tilltalad för
att ha tillvitat Isak Persson i Näset att ha begått tidelag, men
"säger sig intet minnas för dryckesmåls skull".
Anders
Knutsson (ana 2112) dog
1699. Han var den siste ägaren av det odelade hemmanet nr 4, som
efter honom delades mellan sönerna Elias (ana 1070) , som bodde kvar i Mogård,
och Knut
Andersson (ana 1066), som 1695 bodde i Sunnansjö, men senare byggde ny gård i
Högen, inte utan protester från Abram Ingelsson, som tyckte sig
bli alltför illa klämd om han skulle få en granne. Elias
Andersson (ana 1070) hemman gick ur släkten redan före år 1800, men delar av
Knut
Anderssons (ana 1066) hemman ha gått i arv ända till våra dagar. Från
honom härstammar bl.a. släkterna Nolén och Fjällgren.
Under Backe hörde
också ödesbyn Landsö. Denna by försökte backeborna på
1600-talet gång på gång säga upp till öde, men måste likväl
betala skatt för den, vilket de inte gillade. Men 1730, då en
båtsman, Anders Ivarsson-Björkman från Sunnansjö, försökte
bosätta sig där, blev det annat ljud i skällan. Björkman hade
hunnit sätta upp en stuga och ett uthus och slagit en del starr på
byns mark, då backebönderna protesterade och förklarade sig
"ej kunna umbära" Landsös mark. Uppsägningen till öde
hade deras förfäder gjort för "sin fattigdoms skull".
Anders Björkman måste också flytta därifrån och byns namn kom
alldeles att försvinna. Ännu vid skiftet på Backe skog på
1850-talet kallas dock bäcken och myren, som rinner igenom,
landsömyran, liksom berget ovanför byn ännu bär namn efter den.
Per Unosson |