»Nyheter

»Bekanta

»Om och kring Backe

»Backe folk

»Släktforskning

»Släkt-träd

»WEB-tools

»On-line spel

Eller skicka oss ett e-mail.

Ärligt talat är han ingen stor vin-kännare, men en sak har han lärt sig. Rioja-vin från ett bra år är aldrig fel. Här kan ni hitta en lista på vilka år som har varit bra (och mindre bra) i Rioja. Forts

Utdrag ur Fjällsjökrönikan 1950

Som förut sagts, ser det ut som om Sunnansjö varit den by som mest gått tillbaka efter den första skattläggningen. I själva verket var det flera gånger nära att byn skulle läggas helt öde. Att alla hemman voro bebodda 1695 var närmast en tillfällighet. Endast fem år förut, 1690, brukades endast en sjättedel av byns åker. 

Som öde upptogs då:

• Kristoffer Pålssons (ana 11718) hemman, 11 1/3 seland, övergivet "för ålder och fattigdom".

• Per Perssons hemman, 5 2/3 seland. Denne hade köpt annat hemman i Jämtland

• Lilla Per Perssons hemman, 5 2/3 seland, jämte jord i Backe, Lok och Landsö. Per Persson hade tagit tjänst som båtsman 1689 - en vanlig sista utväg, när andra medel att försörja sig tröto - och, säger domboken, "är död bleven, hustrun och barnen går för andras dörrar".

• Per Erssons hustru, 5 2/3 seland. Efter mannens död hade hustrun övergivit sitt hemman "för fattigdoms skull och sitter nu på Multrå kyrkobord". Det var både i Fjällsjö och i andra stugor vanligt, att utfattiga fingo hysa in sig i sockenstugan eller kyrkstugor. Troligen hade denna kvinna släkt i Multrå, eftersom hon hamnat där.

Av de ödelagda hemmanen upptogs Kristofer Pålssons hemman av Johan Persson 1693, Per Perssons av Kristian Kristiansson 1692, Per Erssons av Nils Eliasson 1694 och lilla Per Perssons av Knut Andersson, så att 1695 voro alla hemmanen bebodda.

När det på nytt blev missväxt hade de nya brukarna inte så stora möjligheter att reda sig. När Kristian Kristiansson begärde frihetsår, sägs det att på hemmanet fanns "en gammal stuga utan fnster, en utrutten stall, en liten kornlada, någorlunda behållen, och en utrutten hölada". Åkern låg "i lind och lägda", inga diken funnos och inga gärdesgårdar. Knut Andersson (ana 1066) flyttade, som förut nämnts, till Backe och Nils Eliassons hemman (nr 3) lades på nytt öde 1696. När detta hemman fram på 1700-talet återupptogs, lågo i stället hemmanet nr 2 och 4 öde. Först på 1740-talet upphör det sista ödesmålet i Sunnansjö.

Om, som i det föregångna flera gånger gissats, klimatet på 1600-talet var våtare och kallare än vad det varit tidigare och det är nu, borde detta inverka särskilt ogynnsamt för Sunnansjö, beroende på den sanka myrsträckning som går genom byn och som först på 1800-talet dikades ut. På 1600-talet föreställde man sig dock hellre andra orsaker till misväxterna.

Till tinget 1674 hade Kristoffer Pålsson (ana 11718) i Sunnansjö instämt sin granne Per Hansson för "att ha förbannat åkern där i byn, att han aldrig skall göra det rätt är". Stämningen hade föregåtts av ett slagsmål i Fjällsjö sockenstuga, där Kristoffer beskyllt Per för samma sak och där bl.a. Hans Kristoffersson slagit Per Hansson blodvite i ansiktet med en stol. Anklagelsen var allvarligt mened menad, men Kristoffer kunde inte bevisa någonting. Beskyllningen ansågs så allvarlig att rätten istället dömde Kristoffer till 40 marks böter för falsk angivelse. Det var heller inte fråga om  någon småsak. Hade Kristoffer kunnat bevisa någonting kunde Per Hansson ha fått sluta sina dagar på bålet som trollkarl.

Som förut nämnts är det endast hemman nr 1 och nr 5 som varit brukade oavbrutet sedan 1695 då kartan uppgjordes. Nr 5 har flera gånge bytt ägare, men delar av nr 1 ha oavbrutet gått i arv sedan Johan Perssons tid. Denne var från Näset i Bodum, en broder till Isak Persson i Näset, men fått flytta därifrån när Erik Andersson från Backe, länsman Rudins far, gjorde bruk av sin hustrus bördsrätt till hemmanet. Han var 1695 nämndeman och kyrkovärd och var troligen ingen dålig jordbrukare eftersom han kunde bringa ödeshemmanet i stånd igen och bo kvar där sin tid ut. Från honom härstammar släkterna Sundin, Sundeqvist m.fl.

Av Wervinghs karta att döma låg Smedsby längre ner efter Fjällsjön än den skogstrakt som ännu bär den gamla byns namn och vilken före avvittringen gick ända upp till Nagasjön. Ännu på 1900-talet har det funnits folk som kunnat utpeka platsen där byn legat. Åtminstone har en  numera avliden backebo för mig berättat att han i sin barndom förljt en hemmansägare från Backe i båt efter Fjällsjön och att denne då pekat ut var byn skulle ha legat, fast minsagesman icke lagt så noga på minnet var det var. Om det ännu finns någon fjällsjöbo som kan visa ut platsen för byn, bör denne inte låta sin kunskap försvinna.

Per Unosson