»Nyheter

»Bekanta

»Om och kring Backe

»Backe folk

»Släktforskning

»Släkt-träd

»WEB-tools

»On-line spel

Eller skicka oss ett e-mail.

Ärligt talat är han ingen stor vin-kännare, men en sak har han lärt sig. Rioja-vin från ett bra år är aldrig fel. Här kan ni hitta en lista på vilka år som har varit bra (och mindre bra) i Rioja. Forts

Utdrag ur Fjällsjökrönikan 1950

Beträffande Vängel är inte mycket att tillägga utöver de artiklar som finnas i 1949 års krönika. Man lägger märke till att Gammelgården, varifrån byn flyttats för kanske hundra år sedan, fortfarande omfattar en tredjedel av byns åker, medan ingen åker alls finns på västra sidan av fjärden. På 1600-talet lade man inte gärna igen en åkerlapp som en gång var brukad, även om man skulle ha haft möjlighet att odla upp en annan åker på närmare håll.

Änkan Ingiell Ersdotter var troligen änka efter Mats Pålsson, som bodde i Vängel ännu 1690 och hon efterträddes som hemmansbrukare av sonen Eriks Mattsson omkring 1705. Troligen var släkten av finskt ursprung. Jon Jonsson fick år 1677 första uppbud på hemmanet 6 1/2 seland (numera nr 2), som han köpt av en hustru Märit. I lagfartsprotokollet sägs han vara finne. Omkring 1712 efterträddes han av sin måg Göran Andersson från Tåsjö, också finne. Det är möjligt att mellan 1677 och 1712 två personer med namnet Jon Jonsson, far och son, efter varandra brukat hemmane i Vängel. Vänglborna i slutet av 1600-talet synas ha varit ett fredligt folk som inte ofta figurera i domböckerna. Detta är ju till nackdel för deras efterkommande som inte få veta så mycket om sina förfäder.

I beskrivningarna över Vängel och Sil är särskilt anmärkt att "intet röjningsland finnes till ägars och vretars (dvs nya åkrars) upptagande". Man tar väl inte fel om man antar att detta är böndernas svar på en direkt fråga av lantmätaren, som väl ansåg att det borde finnas plats för fler åbor på så vida marker, Någon sådan uppgift finns inte i beskrivingarna för de andra byarna. Likväl var det på Vängel och Sils skogar som de första nybyggarna upptogs i Fjällsjö, sedan folkmängden börjat öka under de bättre tider som kommo för Sverige efter Karl XII:s död. Tjärnnäset tillkom på 1740-talet och Silsjönäs på 1770-talet.

Det skulle heller inte dröja så länge innan den rika tillgången på skog som bl.a. för Vängel särskilt påtalas, började nyttiggöras. Sedan Kramfors och Lo sågverk anlagts på 1740-talet örjade en timmerrörelse som icke var av så liten omfattning, troligen mycket större än vad den var på senare delen av 1700-talet och i början av 1800-talet. Vardera sågen hade inte tillstånd att fälla mer än 4000 träd om året och enligt officiella siffror, sågade s de tre första åren inte mer än något över 23000 stockar. Men då man ser vilka mängder som avverkats där uppe på några år måsta man börja tvivla på att de officiella siffrorna äro riktiga, även om edt är mycket möjligt att förlusterna i flottningen voro offantligt stora, jämfört med vad som går förlorat nuförtiden. Uppgifter om avverkningarna får man i processer som ofta fördes angående avverkning över skatt på oskiftad eller oavvittrad skog. Sålunda uppes byamännen i en så pass avsides liggande by som Vängel år 1747 avverkat 3985 sågtimmer och bönderna i Imnäs i Ramsele samma år icke mindre än 9798 timmer. Länsman Rudin är en gång tilltalad för att han åren 1744-46 på Smedsby skog, där han ju hade liten del, skall ha avverkat 4222 sågtimmer. Med de dimensionerna, som togos på den tiden, måste detta vara stora avverkningar.

Per Unosson