»Nyheter

»Bekanta

»Om och kring Backe

»Backe folk

»Släktforskning

»Släkt-träd

»WEB-tools

»On-line spel

Eller skicka oss ett e-mail.

Ärligt talat är han ingen stor vin-kännare, men en sak har han lärt sig. Rioja-vin från ett bra år är aldrig fel. Här kan ni hitta en lista på vilka år som har varit bra (och mindre bra) i Rioja. Forts

Utdrag ur Fjällsjökrönikan 1952.

Av Uno Persson

Inledning

Fjällsjö på Hülphers tid

Gårdar och byar

Jordbruket

Jakten

Marknader och handel

Levnadssättet

Ur led är tiden

Ungdomen icke som den varit förut

Bra folk i landskapet

Inledning

I tryckta böcker finns det inte mycket att hämta om Fjällsjö i äldre tider - och inte om Fjällsjö i nyare tider heller. Det finns egentligen bara en bok; Hülphers beskrivning över Ångermanland.

På mitten av 1700-talet tog en rik köpmansson från Västerås, Abraham Abrahamsson Hülphers, sig för att sammanställa en beskrivning över en av der svenska rikets då och nu minst kända delar, Norrland. Resultatet, hans "Samlingar till en beskrivning av Norrland", blev ett verk som endast blivit värdefullare alltefetersom åren gått. Samlingarna äro intet hastverk, deras sammanställande och utgivande kom att taga större delen av Hülphers livstid. Varje stad och varje socken i Norrland har sin särsklda beskrivning. Innehållet bygger delvis på vad Hülphers själv iakttagit under resor, men mera har kommit till under tiotals år av brevväxling med olika personer i orterna, som granskat och gjort tillägg till hans uppgifter.

Den första delen av samlingarna utkom 1771, och sedan följde den ena delen efter den andra till år 1797. Delen om Ångermanland, som är den fjärde, trycktes 1780, men bygger bl.a. på anteckningar på anteckningar från en resa år 1758. Den sista delen, om Lappmarken, fick Hülphers själv aldrig se i tryck, den trycktes först 1922. Flera av samlingarna ha på 1900-talet tryckts i nya upplagor, men inte ångermanlandsdelen, vilket ju inte är så märkvärdigt med det ringa intresse för hembygden som finnes i Ångermanland, jämfört med andra landskap. Något exemplar av boken finns knappast numera inom Fjällsjö, och endast få fjällsjöbor ha läst hans beskrivning över socken, vilket därför i år intagits i Fjällsjö krönika.

Samlingarnas största värde ligger kanske i att Hülphers icke ofta gör några egna reflexioner, eller försöker lägga förhållandena till rätta, så att de tjäna till bevis för några teorier. Han antecknar fakta, sedan får läsarna göra reflexioner själva.

Ångermanlandsdelen är tillägnad hertig Carl av Södermanland, sedemera konung Carl XIII. Efter tidens sed inledes boken av flera företal och rekommendationer, både på svenska och latin. Härefter följer först några uppgifter om landskapets läge och klimat, uppgifter om socknarnas mantal, landsvägen m.m., och sedan kommer beskrivningen över orterna, börjande med Härnösand och slutande med Åsele lappmark, som på 1700-talet i viss mån räknades till Ångermanland. Sedan följer ett "bihang" där Hülphers sammanfört upplysningar om hela landskapets befolkning och förhållanden, samt slutligen ett herdaminne.

Fjällsjö på Hülphers tid

Hülphers själv kom aldrig så långt in i landet som till Fjällsjö. Beskrivningen av socknen bygger helt på uppgifter från olika personer, Hülphers nämner själv prosten Sven Hellström i Undersåker, som kommit hit som socknens första präst år 1755 och stannat till 1766.

Det Fjällsjö som fanns på Hülphers tid var nog litet annorlunda än nu. Till att börja med var icke Ångermanlands, och därmed Fjällsjös, gräns mot Jämtland och Lappland slutgiltigt fastställd. Hülphers ansåg att socknen sträckte sig med en smal remsa ända till norska gränsen, ehuru området var obebott. I hela socknen, alltså med nuvarande Bodum och Tåsjö, men utan Vängel, som då hörde till Ramsele, fanns det 480 personer, stora och små. Ändå hade en utveckling och tillväxt börjat, som icke avstannat förrän i våra dagar, i skarp motsats till den föregående olyckliga tid, som i historien ännu kallas storhetstiden, då befolkningen här uppe snarade minskade än ökade.

Som jämförelse till befolkningssiffran kan nämnas, att Resele hade 570 invånare, Liden 270, Junsele 260, Ramsele, då med större område än nu, 480, Edsele 170, och Helgum 685. Hela västra Ångermanland hade då c:a 2.900 invånare mot c:a 27.500 nu. Då hela Ångermanlands befolkning ökat från c:a 32.000 invånare på Hülphers tid, till c:a 192.000 nu, innebär detta att folkmängden i västra Ångermanland ökat hastigare än i landskapet som helhet.

Jämfört med "gamla jordboken" var befolkningen en halv gång till så stor som femtio år tidigare. Under den tid av bortåt trettio år som Hülphers använde för att samla in material till sin bok hade Tjärnnäsets, Mårdsjö och Silsjönäs nybyggen anlagts inom Fjällsjö sokens nuvarande gränser. Bodums gamla ödeby, som sedan gav denna socken dess namn, hade upptagits, Ön hade åter fått åbor efter att i omkring åttio år ha legat som utjord under grannbyarna, och nybygget Hällvattnet hade anlagts. Störst var odlingens ökande inom Tåsjö, där Rotnäset, Norrby, Brattbäcken, Björksjönäs m.fl. byar anlagts under denna tid. Samtidigt hade antalet hemman i de gamla byarna genom genom klyvningar ökat från c:a 40 till bortåt 60. Till och med några torp hade kommit till, fast ingen gärna ville taga torp, när det ännu fanns gott om ny mark att bryta, Hülphers säger att torparenamnet anses vanhederligt av folket.

Befolkningsökningen hade också medfört att Tåsjöborna hade blivit talrika nog att bygga eget kapell, med egen präst, och därmed börjat skilja sig från socknen. Det skulle inte dröja så länge till innan också "ommaåsa", bodumsborna, kände sig starka nog att bygga eget kapell. Före 1755 fick hela Fjällsjö dela präst med Ramsele, vars kyrkoherde predikade två söndagar i Ramsele och den tredje i Fjällsjö.

En parantes måste skjutas in här. Fjällsjö är ju urgammal som socken, fast denlänge ingått i Ramsele pastorat. Hülphers nämner icke något sockensigill för Fjällsjö, men  om Ramsele säger ha att "sockens enskilte Sigill har 2 Laxar, men Gälds Sigillet wisar en ström med solstrålar öfwer". Säkerligen är detta gälls- (pastorats-) sigill samma sigill som ännu finns i Fjällsjö församling som socknens sigill, och efter vilket kommunens vapen uppgjordes 1949. Dock finns det väl en liten möjlighet att Hülphers har fått fel uppgift, och att sigillet från början varit Fjällsjö sockens. Hur som helst har Fjällsjö minst lika stor rätt till sigillet som någon annan av pastoratets kommuner.

Gårdar och byar

Den som kom resande till Fjällsjö hade det besvärligt, åtminstone sommartiden. Hülphers säger att till Ramsele kunde man åka med "Chais", men ovanför fanns endast ridväg. Även om vägen nedanför Ramsele säger Hülphers att den var bekvämast vintertiden. Efter Ångermanälven slutade landsvägen - sådan den nu var - vid Ådalslidens kyrka.

Hülphers fann Ångermanland vackert, och det hade han väl också sagt om Fjällsjö. Det vet man dock inte, ty Hülphers hade inte samma synpunkter på naturskönhet som nutidens turister. Han ville se "wackre dälder", "jämn jordmon" och sjöar och strömmar, men beklagade sig att på sina ställen ha träffat "höga och kala berg" som "betager all prydnad" från landskapet.

"Byarna ligga mycket skilda, men grannarna tätt sammanbyggda" skriver Hülphers. Detta gäller naturligtvis i högsta grad Fjällsjö, där de största byarna på 1700-talet hade 5-7 grannar och en åkerareal på 8 á 10, högst 15 hektar, men avståndet mellan byarna var ju lika långt eller längre än nu. Om hur byggnaderna i de små byarna i Fjällsjö sågo ut säger Hülphers ingenting. För landskapet i sin helhet säger han: "Byggnader uppsättas med smak och waraktighet. Gårdarna byggas gemenligen in på alla sidor, öfwerst är mangårds bygningen till sine runm inredd med flere fönsterlufter, på sidorne äro bodar, wedlider och så kallad sommarstuga, samt ner på gården en port-byggnad med stall och lador, fähusen sättas på ena sidan, men härbärgen mera afsides, äfwensom trösklogen och hässjor". I huvudsak gällde detta nog också i Fjällsjö.

Får man gå efter exempelvis lantmätarekartorna var den normala mangårdsbyggnaden på denna tid en parstuga, d.v.s. bestående av ett stort rum på vardera gaveln, vanligen med en förstuga och en liten kammare mellan dem. Sannolikt voro husen endast i en våning, och säkerligen omålade. Från exempelvis Grundsunda antecknat Hülphers att han under resan sett endast två rödfärgade gårdar. Bland invånarna i Fjällsjö fanns på Hülphers tid en "häradsglasmästare", Mickel Ahlfelt i Ön, så fjällsjögårdarna behövde inte sakna tillräckliga fönster. Husen voro täckta med näver och takved. Om den skadliga åverkan på skogen genom takvedshuggande gör Hülphers pessimistiska betraktelser. Det virke som tages till takved, skulle ha gått att bygga samma hus av om träden fått växa i tjugo år till.

Jordbruket

Åkerbruket var icke ansett som någon huvudnäring i Fjällsjö, och i synnerhet fjällsjöborna misstro mot potatisen. Att det skulle vara möjligt att äta potatis trodde man knappast på. Ännu så sent som 1810 uppges det årliga utsädet av potatis till 3 tunnor i Fjällsjö, 1 tunna i Bodum och 2 tunnor i Tåsjö. Sjuttonhundratalets fjällsjöbo drömde i stället om att odla tobak, som syns ha varit svårare att undvara.

Om jordbruket i landskapet säger Hülphers annars att "moderjorden nyttjas der mest till kornsäde, men lägdland och ristjord för höstråg, hwaraf hälften trädes utom det som tagas til ärter. Merendels gödes om hösten på första snö, efter 60 lass på tunnlandet, som dock der åkrarna äro slutta föga gagnar. Trädningen sker med mycket arbete, utom plögning om våren och åkrars och åkrars läggande i winter-får äro tre mellankörningar me harf och al wanlige. Allmogen är nog benägen at för bittida om wåren träda och så, deraf åkren lider. Höst-rågen utsås straxt efter Lars-mässan den 11 eller 13 Augusti. Bästa tid til wårsäde säges vara den 14, 15, 16 Maji, men det som sidst i Maji och början af Junii bliwit sådt har dock ibland öfwergått det förra, då ej widrig wäderlek i Augusti hindrat dess mognad. Skörden sker merendels Barthol. tid. Skylningen på åkren har uphört, och tröskas nu almänt med machinbygnader, så snart säden i häsjor blifwer torr".

Den av en lektor i Härnösand uppfunna tröskmaskinen (bulten) var på denna tid, liksom kornhässjorna, en tämligen nymodig tillställning. Hela systemet med loge, bult och hössjor kallades tröskmaskin, och härifrån kommer det ångermanländska namnet på loge: "Maskin", som förvånat så mången sörlänning. Förut tröskades säden med slaga i trösklador, en metod som behölls även efter tröskmaskinens införande hos torpare och andra, som icke hade häst som kunde draga bulten,

Några uppgifter om missväxt lämnas icke. Från en litet längre söderut liggande socken, Solleftå, anför Hülphers: "Missväxt har sällan beswärat Ådalen, men ibland wid Olofsmässo tid de så kallade Jern-nätter som med frost infalla, skadat på wissa ställen gifwas dock här trakter, som ej deraf lidit. Denna orten har likwäl som andre haft någre swåra år. 1695, 96 och 97, af hwilka det sidste kallades swartåret, affrös grödan öfwer hela Norrland, 1740 och 1741 woro äfwen hårda år för Landet, likaså 1742, då Fjäll-Socknerne i synnerhet saknade all bärgning, som och 1772 i betydlig mon der spordes, fastän nedre Pastoratet hade bättre wäxt. 1733 inföll et långsamt rägn, som fördärfwade mycken säd på åkrerne. 1777 har en owanligt kall och wåt sommar gifwit ymnog skörd, men utan full mognad, särdeles der åkren blifwit för tjockt sådd".

Jakten

Om de nedre socknarna uppger Hülphers att det var sällsynt med ägare till gevär. I de övre soknarna voro alla män jägare, och Hülphers säger att de "iblan lönade mödan". Det var andra djur man kunde räkna med att möta i skogen på den tiden än nu. I beskrivningen över Junsele, där förhållandena ju böra ha varit ungefär de samma som i Fjällsjö, säger Hülphers därom: "Elgar får här ej mera, men någon wild Ren fälles ibland. Björnas skjutas ofta, äfwen så Wargar, Räfvar, Mårdar, Uttrar, Lekat och Järfwar. Fogel tilgången äro olika (efter åren) Hjerpar, Orrar och Tjädrara finnas mest, Ripor äro sällsynte, om ej i stora snövintrar, då de komma från fjällen. Harar trifwas ej mycket i brist på löfskog. Swanor och Willgäss hitkomma på en tid sidst i Marti, eller då Elfwen på djupaste ställen vid åmynnen först går up, när islossning sedan blir, flytta de härifrån. Änder, som ses wid samma tid blifwa kvar i orten tils Elfwen om hösten fryser. Bäfrar fångas ock i åtskillige strömmar". Om bävrarna säger Hülphers dock från Tåsjö: "Bäfrar som tilförene blifwit mycket tagne, skola näst wara utdöde".

Marknader och handel

Hülphers omtalar att Härnösands köpmän brukade resa upp till Fjällsjö vid Andersmässotiden (30 November) för att köpa upp ortens avel. Detta är ursprunget till Fjällsjö marknad, som alltså ännu icke var officiellt inrättad. Enligt tradition, som upptecknats i "Gamla Tåsjö" skall denna marknad från början ha hållits där Bodums kyrka ni ligger. Att marknaden förlades just till Andersmäss beror nog på att det var just vid denna tiden som lapparna från fjällen hunnit ner tll den dåtida översta bygden, och att det då blev tillfälle att byta varor med dem.

Köpmännen i Härnösand använde sin mesta tid på att ligga ute på marknader på olika håll i landskapet och utom landskapet. Handelsrörelsen i själva staden, som dock på Hülphers tid räknade närmare 1.500 invånare, var skäligen obetydlig. När Hülphers besökte Härnösand 1758 fanns där således icke en enda handlare som höll sin bod öppen hela dagen, detta skedde endast då någon köpare anmälde sig. "Men", säger Hülphers om handeln i staden, "i sednare tid är den märkeligen ökad, så at nu finnes 6 öpne Bodar til ortens nödige behov. Rörelsen som alt annat har på 20 år märkeligen blifwit förändrad".

Enligt Hülphers hölls en numera länge sedan bortglömd marknad i Ramsele de 12 Augusti. Den största marknaden i närheten av Fjällsjö var  dock Pålsmässomarknaden i Sollefteå. Hülphers skildrar det "buller eller oskick, ofta här förorsakat genom stor samling av folk från kring belägne socknar", samt hästhandel och hästbyteri, för vilken handel-gren "dagen ofta ej warit tilräckelig". Han slutar dock med att säga: "At hwad anledning denne marknad blifwit af några kallad Räfwarmåla är mig obekant".

Levnadssättet

Det är väl prosten Hellström som uppgivit att prästerskapet ofta fått tjänstgöra som läkare, han bör väl själv ha erfarenhet därav. Det är synd att inga uppgifter om folkets egna huskurer lämnas. Från en del socknar kommer Hülphers med ganska häpnadsväckande uppgifter, exempelvis från Resele, där man botade hosta med brännvin under fötterna, och från Själevad, där svart ull på hjässan gav bot för tandvärk. Från en del socknar lämnas också intressanta uppgifter om vidskepelse av olika slag. Innehållet i sockenbeskrivningarna är naturligtis starkt färgat av vilket intressen Hülphers sagesmän haft. Prosten Hellström hade kanske inte intresse för varken huskurer eller besvärjelser. Ifråga om den vidskepelse som prov lämnats på, försäkrar Hülphers alltid, att den visserligen funnits förut, men nu alltmera försvinner.

Inte heller om mathållningen i Fjällsjö lämnas det några uppgifter. Överallt i landskapet heter det att den är sparsam. Från Resel säges att "Allmogen mäste förtäring består av Missmör, Mjölk, Ost, Strömming, något Kött men sällan Fläsk. Rofwor utgöra en god spis. Brös bakas mäst af så kallad malder, som är bland af Korn och agnar, rill högtids brukas endast rågbröd". Men över hela landskapet heter det också att "Så knap hwardagslefnaden är, så öfwerflödig skall tilredningen wara wid Gästebod, Hälger och främmandes ankomst. Då framsättas så mycket borden kunna bära, som i synnerhet i nedre landet är snygt och wäl lagad, utom stora bullar af wört och blanda, söta och syrda, finnes smort mesebröd, råg- och ärterbröd, samt et mört, wälsmakande knecke- och kammat bröd i tunna kakor. Wid sådane tillfällen saknas ej bränwin och öl, på sina stöllen är äfwen Win och Caffé brukligt. Pannbröd, stekte brödskifwor med ägg, sötost och tortor höra äfwen dit, men sötbulla och rofstampa äro enskildte rätter wid wissa tilfällen".

Enligt Hülphers räckte bröllopen "till eller öfwer halfwa veckan". Till barndop bjudas faddrarna, begravningar bevistas av alla i grannskapet. Släkt och vänner bjudas till middag och kvällsmåltid, dagen efter begravningen hölls oftast bouppteckning och arvdelning.

Vad som förvånar mest vid uppräkning av brödsorterna vid kalasen, är att det tunnbröd, som vi ångermanlänningar äro uppfödda med, åtminstone vi som börja komma in i medelåldern, andast fanns som speciell kalasmat på Hülphers tid. Exempelvis från Grundsunda skriver han: "Tunnbröd bakas mäst hos Ståndspersoner af kornmjöl, kakorne af 1 alns diameter en hel tunna, ........ wid wissa tillfällen gifwes äfwen tjenstefolket deraf". Troligen är det så, att när man skulle baka av ett "brödämne", som även i goda år innehöll hälften agnar och resten lättkorn, var det inte möjligt att få till tunna kakor. Det blev mer bullar som bakades.

Som dryck användes i dagligt bruk vatten och tunnt korndricka, säger Hülphers från Grundsunda. Eljest fanns det också starkare drycker att tillgå genom statens försorg, vilket ansågs behövligt med tanke på moralen i Fjällsjö och andra skogssocknar. Härom skriver Hülphers: "Lagerhållare äro nu på sine ställen i orten at tilgå, så att landet tilräckeligen förses med brännwin ifrån Crono-Bränneriet, hwarföre ock allmogen i skogsbygden nu wida är skild från all tanka om lagbrott i den delen". Detta skrevs ju på Gustaf III:s tid, Då all hembränning förbjudits, för att staten skulle få inkomster genom kronobrännerierna. Att lagerhållare fanns även i Fjällsjö är säkert, om befolkningen var så vida skild från all tanke på lagbrott i den delen är ovissare.

I flera socknar men inte i Fjällsjö gör Hülphers anmärkningar om dialekten. Ofta säger han bara, att språket är "otydligt". Underligare ser det ut, när han i Ådalsliden citerar en annan resande, som ansett att "uttalet liknar allmogens i Västergötland".

Ur led är tiden

Hittills har mest anförts detaljer som skilja sig från nutiden, men många gånger anför Hülphers förhållanden som man kan finna påtalade i vilken tidning som helst den dag som i dag är.

Så till exempel uppges det att klimatet nu var ett helt annat än i äldre tider, mildare och mindre snörikt. "Här påstås af gamle män, att wintrarne i deras barndom merendels warit både längre och häftigare än i sednare år. Rim skal då wid Michelsmäsan lagt sig på fenstren, och knapt gått bort förrän Walborgmäsan, snödrifworne hafwa då ofta stått jämt med hustaken, deremot nu i flera år föga mer snö fallit än til lagomt skogsföre. 1779 års winter har i synnerhet warit märklig, som den ifrån solståndstiden fortfarit med blid wäderlek, så att träd började redan knopas i Martii, och näslor funnos wid Wårfrudag, nästan som 1750, fast då war stundom mera köld." På ett annat ställe säges att förr har snö brukat falla vid Mickelsmässan och täckt jorden till jul, och sedan isen i april bortsmält "möta en twinande wäderlek".

Skogarna anser Hülphers illa medfarna. "Skogarna äro i allmänhet mycket medtagne, så at behofwet måste sökas nog afsides från gårdarne, under den beswärligaste åtkomst mellan berg och stenhylster, träsk, myror och sjöar, hwilka til stor del fylla utmarken. Fjäll-Socknerne ega dock ännu i behåll sköna tallmoar emot Åsele och Jämtland, men eljest har swedjeland ödelagt mycket af närmaste by-skogar, medlet deraf har åtgått til kolning, såg-kabbar och annat afsalu."

Det har redan sagts att Hülphers var bekymrad över metoden att lägga takve på taken i stället för att lägga tak av torv. Hundra famnar trägärdsgård medtager mer är en vacker byggning heter det på ett annat ställe, där stengärdesgårdar och jordvallar rekommenderas. Hülphers uppger också, at var gård avverkade 200 - 300 tallar om året för tallbet till boskapen, utom den tallskog som gick åt till barklopp för boskapsföda, i missväxtår även människoföda.

Ungdomen icke som den varit förut

Ungdomens nöjen äro naturligtvis inte de bästa. "Ungdomens nöjen fordna tider bestod i så kallade Riddare-spel eller allehanda bollspel, voltigeringar m.m., men nu äro äfwen här förbytte i dants och kortspel, under förtäring af öl och bränwin." Det är svårt att leja arbetsfolk, och i synnerhet flickorna resa hellre till städerna, än de stanna kvar i jordbruket. "Tjenstefolk trycker ofta hushållningen med swåre löner och dryga lego-pengar, hälst när bristen är stor at jordbrukare nödgas auctionswis bjuda öfwer hwarandra. Bristen på pigor är alltid här i orten mera kännbar än mödan at få drängar. Wid mindre bördige år händer dock at mer tilgång är på de förre. Nöden werker således kraftigare än högsta anbud i lön och städsel. Fina Linne-wäfnader, såsom lönande hantering, jämte segelfarten har dragit mycket ungt folk från jordbruket. Granlåt lockar jämwäl en del pigor till Städerne för at winna Jungfrun namn, som sedan illa passar med bonde hustrus sysslor." Dock syns det som om myndigheterna på 1700-talet hade både möjlighet och vilja att hjälpa arbetsgivarna. Enligt flera förordningar var det förbjudet för både drängar och pigor att resa utom länet, så länge det fanns brist på tjänstefolk.

Bra folk i landskapet

Med folket i Ångermanland är Hülphers - eller kanske rättare sagt hans sagesmäm från de högre klasserna - mycket belåten. Allmogen i allmänhet "förtjenar beröm för undergifwenhet och lydnad, ehuru de inbördes äro något ståltsinte och dristige.Emot präster och andre bekante i Landet äro de hedersamma, men mindre frikostige emot främmande och okände. Nogräknade för rättvisan tåla de inga afwägar utan at söka skyndesam rättelse, ega eljest nog böjelse för trätor, men äro enige i allmänne saker. (Jülphers talar bl.a. på et ställe om processer mellan byar som dragit ut i trettio år.) Laster och wanarter hafwa ingenstädes skygd, med för heder räknas at kunna understödja andra med goda råd wid förefallande tilfällen. Höflighet och tjensteaktighet wises dock icke i den grad i öfre som i nedre Socknar, men deremot äro de förstnämnda ej så dyrköpte i Handel, icke eller så öfwerflödige i Kläder. Misstroende för Sedel-mynt har prudt de flästas stugor med Tenn, Koppar och Porcellain, äfwen Silfwer-käril. Penninge behållningen är således hos de flästa lämpad efter behofwen, men de äro endast fattige och af sig komne, som sakna en husaktig Hustru, på hwilkens idoga, nätta och sparsamma hushållning Ångermanlands wälstånd hwilar uti högst betydande mån, hwarföre Ordspråksboken 12:4 hit kan lämpas. Är det således icke underligt om Qwinfolken här i Landet sägas hafwa mycken del i Husbonde-wäldet, hwartil deras trohet och sparsamma hushållning gjöra dem berättigade".

Med denna sista anmärkning (som kanske har sin riktighet ännu i dag?) få vi låta denna kommentar till Hülphers bok sluta.