Patricia & Erica Forssén Alonso

 

AllTheWeb

RÖTTER
Länkar

»Nyheter

»Bekanta

»Om och kring Backe

»Backe folk

»Släktforskning

»Släkt-träd

»WEB-tools

»On-line spel

Skriv till oss
Skriv gärna en rad i våran gästbok.

Eller skicka oss ett e-mail.

Nytt!!
Här kan du se vilka ändringar som gjorts på sidan. På så vis slipper du gå igenom hela sidan för att se om det finns nåt nytt.
Rioja viner
Ofta får pappa frågor från (svenska) vänner om vilket spanskt vin man skall köpa.

Ärligt talat är han ingen stor vin-kännare, men en sak har han lärt sig. Rioja-vin från ett bra år är aldrig fel. Här kan ni hitta en lista på vilka år som har varit bra (och mindre bra) i Rioja. Forts

Mer Rioja-fakta
Förutom vilket år som ett vin kommer ifrån finns det en del andra saker som skulle kunna vara intressant att veta om viner. T.ex. vad betyder det där med Crianza, Reserva, Gran Reserva etc... Forts
 

 

 

 

 

 

 

 

 

Om tomten som luggade Sven Petter med mera sånt

Utdrag ur Fjällsjökrönikan 1960

Av Uno Persson

I början av 1700-talet, alltså för mer än 250 år sedan, kom en man vid namn Erik Ersson [ana 1064] och hans hustru inflyttande till Jansjö. I Jansjö fanns då bara två gårdar, och Erik Ersson hade köpt det hemman som ungefär samtidigt åsattes numret Jansjö 2. Var han var född vet man inte, men han hade åtminstone någon tid bott i Holme i Ramsele, och därifrån var hans hustru. Varför den förre ägaren sålde hemmanet, och varför denne i sin tur kommit att flytta dit är också en historia, men att berätta den skulle föra alldeles för långt. Det kommer att taga en stund ändå innan vi kommer fram till tomten som luggades, och historien om ägarna före Erik Ersson måste få vara tills Jansjö historia, eller kanske Fjällsjö historia, skall skrivas.

Erik Erssons avkomlingar torde vara otaliga, och fast endast en liten del av dem bo kvar i Jansjö, är det nog få av de nuvarande Jansjö-borna, som icke i mer eller mindre rätt nedstigande led härstamma från honom, och flera av de hemman som numera bilda Jansjö nr 2 ha oavbrutet gått i arv i hans släkt. Efter Erik Ersson gick hemmanet till sonen Sven Erson [ana 532], som var född redan före flyttningen till Jansjö, och som dog 1783, och efter honom till sonsonen Sven Svensson [ana 266], död 1810. Vet man inte annat om Sven Svensson - liksom sin far och sin son och sin sonson enligt tidens bruk i dagligt tal kalla Sven Jansjö - så vet man att han kunde hantera en kniv. Hans sirligt skurna bomärke SSS finnes ännu kvar, fast flera gånger flyttat, i närheten av hans gamla gårdsplan på Verner Jonssons nuvarande ägor. (Se också sidan om bomärken)

Sven Svensson var gift med en syster till åbon på Jansjö nr 1, Erik Ersson, och de båda Jansjöbönderna den tiden voro alltså svågrar. Dessa båda voro de sista ägarna av de odelade hemmanen Jansjö nr 1 och Jansjö nr 2. Sven Svensson hade tre söner, Sven, Erik [ana 282] och Per, och mellan dem delades hemmanet, sedan Sven Svensson trätt ifrån. Erik Ersson hade fyra söner som nådde vuxen ålder, men om hemmanen skulle bli lika, kunde det ena hemmanet inte delas i fler delar än det andra, och en av de fyra sönerna måste alltå lottas ut. Den som förlorade vid lottkastningen var näst äldste sonen Hans, som så småningom blev bonde i Vängel. Hans Ersson ansåg sig alltid ha förlorat på lottkastningen, och lär ha sagt att om han fått bo kvar i Jansjö, skulle han ha haft "grindstolpar av malm" vilket väl skulle betyda, att han då skulle ha varit förmögen i högsta grad.

Det var dock inte Hans Ersson och hans bröder, som det skulle redogöras för nu, utan Sven Svenssons avkomlingar, och egentligen bara en av grenarna, Erik Svensson och hans ättlingar.

Det var nämligen lite annorlunda med Erik [ana 282] än med hans två bröder. Det sägs att han kommit på kant med sina föräldrar, genom att redan innan han hunnit till myndig ålder ge sig ilag med en kvinna som föräldrarna inte gillade, och som de försökte hindra honom att gifta sig med, men när Erik Svensson blivit myndig kunde han inte hindras längre. Eriks hustru, Kajsa Stina Persdotter [ana 283] från Backe, var nära tio år äldre än Erik, och första barnet, dottern Sara Kajsa [ana 141], sedan gift till Backe och stammoder till släkterna Norlén och Fjällgren m.m., var född innan Erik, tjugoettårig, gifte sig. (Kommentar: Att Kajsa Stina var 10 år äldre än Erik verkar inte stämma. Snarare verkar det som om hon var 6 år yngre än honom, och alltså endast 16 år när hon fick sitt första barn.)

Föräldrarna blidkades dock inte så lätt, och följden blev att när de andra fem Jansjöbönderna satte upp sina gårdar i närheten av de gamla tomterna "väst i byn", fick Erik flytta "utta hägan" och bygga sin gård utanför den dåvarande byn. Den plats han slog sig ner på kallades "Knôs'n" (Knösen), och kallas så ibland ännu i dag. Det är nuvarande J.A. Holmgrens gård. Namnet är antagligen efter en backe eller jordhög ovanför gården, ibland även kallad "Bäckernacken".

På Knösen levde Erik Svensson och hans hustru till sin död. Kajsa Stina överlevde sin man i tio år, trots att han var så mycket yngre. I äktenskapet föddes sju barn, som nådde mogen ålder, sönerna Sven och Per, samt fem flickor, de fem "Knös-jänterna". En av de fem, Stina, blev gift med den även på annat ställe i denna krönika omtalade Sven Olsson i Silsjönäs. Historien om hans frieri har sina poänger. Knös-jänterna var kända för att vilja vara lite fina av sig, och Stina hade också en annan friare, en man från Tåsjö, som bland sina ägodelar kunde räkna en päls och ett fickur, saker som inte voro i var mans ägo här uppe i förra delen av 1800-talet. Sven Olsson, som var en fattig nybyggarson från Silsjönäs, hade i varje fall ingendera. Emmertid hade kanske Sven andra egenskaper, som vägde över till hans förmån, och det blev till slut honom som Stina valde. Sven Olsson var också en minst sagt sparsam man, och med tiden övrträffade han nog sin forne rival i fråga om ägodelar. I vart fall dröjde det inte så många år efter giftermålet förrän Sven Olsson fick besök av rivalen, som då var ute för att skaffa sig borgensmän på ett lån.

Erik Svensson båda söner, Sven Ersson, född 1800, och Per Ersson, född 1815, delade hemmanet mellan sig. I början bodde båda bröderna på Knösen, men när  Jansjö by skiftades på 1850-talet fick Sven Ersson flytta ännu längre österut i byn, och Per Ersson bodde ensam kvar på Knösen.

Sven Ersson var gift tre gånger. Med den första hustrun hade han två barn, Elias, som så småningom blev boende i Johannesberg, och en dotter Stina, som flyttade till Jämtland. Stina orsakade 1800-talets socialvård i Fjällsjö ett stort bekymmer. Hon och hennes man lämnade helt sonika sina två barn vind för våg i Stugun och gav sig iväg till en annan socken. Eftersom familjen hade hemortsrätt i Fjällsjö blev det "sockna" i Fjällsjö som fick taga hand om barnen, som placerades ut i Fjällsjö. Flera år efteråt kom Stina tillbaka och ville på nytt taga hand om en pojke, som då vistades hos den nya ägaren till Sven Erssons hemman, Erik Persson i Jansjö. Pojken var inte så pigg på att följa med sin mor, men hon måste ju få ta sin pojke, som nu skulle få det så bra hos sin mor, med sig när hon for från Jansjö. Många år efteråt kom pojken igen, nu fullväxt, och kunde förtälja en annan historia. När modern hämtade honom i Jansjö hade hon redan lovat bort honom som getarpojke till en gård i Jämtland, och själv tagit hand om den betalning som han skulle ha.

Med sin andra hustru hade Sven Ersson en dotter och tre söner, Karl-Andreas, Zakarias (Zaka), och Sven Petter.

Vad jag berättat här ovan har jag dels letat mig till i böcker och handlingar, dels hört av flera olika sagesmän, det mesta av Alfred Holmgren i Jansjö. Ljuger han så ljuger jag. Men nu börjar vi närma oss det som rubriken angav att historien skulle handla om, om tomten som luggades, och nu gå mina sagesmäns uppgifter isär. Så här berättar Edvin Nilsson i Litjärnberget, som många gånger hört historien av sin styvfader Karl Andreas Svensson, som själv var med.

"På Knösen fanns en loge i tre våningar. En sommar medan Sven Ersson och hans familj ännu bodde på Knösen, brukade Sven och hans tre yngre söner sova på nätterna i den nedersta våningen. Så en höstkväll fick de höra någonting ovanligt. De hade lagt sig, och gubben hade läst kvällsbön, men de hade ännu inte hunnit somna, då de hörde som om en person hoppade ner från övre våningen, genom det hål i golvet där halmen skjutsades ner vid tröskningen. under hålet lågo några bräder, och de hörde tydligt hur det skramlade till i bräderna, när personen hoppade ned. Så kom personen eller vad det var direkt till Sven Petter, och luggade honom så att pojken började gråta. Då tog gubben pojkarna med sig till en fredligare sängplats". Att det var tomten på gården som av någon anledning blivit förargad tvivlade varken Sven Ersson eller hans pojkar någonsin på.

Att det fanns en tomte på gården var heller ingen nyhet för dem. Farbroderns hustru, "Knôs-Malena", brukade sätta ut mat till tomten i ladugården. Om Knôs-Malena sades det också att hon hade "bjäran", i varje fall fanns det de som sett henne i sällskap med både tomten och bjäran, fast de mystiska figurerna försvunno i samma ögonblick som man fick syn på dem.

Alfred Holmgren, som nu bor på gården, berättar historien på ett annat sätt. Enligt honom var det sonen i första giftet, Elias, som blev luggad. Sven Ersson och pojkarna hade lagt sig i övre delen av logen, och Elias skulle ha berättat historien så här: "Dä va som om en håggkabbe (huggkubbe) ha fôlle ner från skullrern, å sä lôgge dom mäg. Men då sa jäg: Kom Pappe, sä gå vi, å så gick vi därifrån".

Förmodligen var det Sven-Petter, som blev luggad, eftersom detta omvittnas av hans broder, som själv var med om händelsen. Att historien sedan kommit att berättas om "Elias däri Berge" beror kanske på att Elias, liksom sin fader Sven Ersson, var av en folktyp, som lätt ger anledning till historier om sig.

Sedan skiftet gått fram i Jansjö var Per Ersson ensam på Knösen. I dagligt tal gick han under namnet "Knôs-Pelle". Han och hans hustru Magdalena Olovsdotter från Rudsjö hade inga barn. När han började bli gammal ville han inte riskera att hemmanet skulle komma till "käring-släkta" utan sålde det till sin systerson Anders Johan Rönnberg från Silsjönäs, son till Sven Olsson. Anders-Johán, som han kallades, ruschade och byggde på gården, och flyttade bland annat den loge, som tomten huserat i, till annan plats. Han blev dock inte bonde i Jansjö så länge, han tyckte att all odlingsbar mark på hemmanet redan var uppodlad, och bytte därför hemmanet med den kände gästgivaren och hemmansköparen Engelberkt Erstad i Backe, mot ett hemman i Rudsjö. Att han bytte hemman kunde delvis kanske också bero på att hans födorådstagerska, Per Erssons änka, gift om sig med en man vid namn Bodén, som bland annat var rätt så lagkunnig, och visade god förmåga att taga ut sin hustrus rättigheter efter fördorådskontraktet. Att Anders Johan Rönnberg efteråt kanske ansåg att byteskontraktet var så skrivet att det bara var Erstad som tjände på bytet, är kanske en annan historia.

Pojken som tomten luggade, Sven Petter, kom i tjänst hos Erstad, och blev en slags livtjänare, som stannade hos Erstad så länge som denne levde, och sedan följde med sonen Gustaf Erstad till Långsele, där han dog 1908.

Riktigt fritt från skrömt i logen var det inte sedan Anders Johan flyttat den heller. En man från Jansjö, "Erik Bäsj'n", gick förbi den en gång då logdörren slog upp av sig själv med en sådan kraft att det gick en bit ur den, fast det inte fanns en människa inne på logen eller annars i närheten. En annan historia berättas - naturligtvis utan garanti för att den är absolut sanningsenlig - om en man som var på nattfrieri på Knösen, och av någon anledning fann det lämpligt att vid sin avfärd gå ut genom fönstret i stället för genom dörren. "Men luften tog emot i fönstret, så han höll inte på att komma ut".

Det kan tyckas att detta inte är så mycket för att en gård skall betraktas som tillhåll för skrömt. Faktum är att åtminstone jag i min barndom var minst sagt halvrädd för att i skymningen eller mörkret gå förbi gården, där de stora gamla husen då tidvis stog obebodda.

Som redan sagts, var Sven Ersson gift tre gånger, sista gången med Sigrid Vest från Orrnäs, alltid kallad "Segre", som var mycket yngre än sin man och länge överlevde honom. Med henne hade Sven Ersson en dotter, gift med Lasse Nordström från Stensel. Paret bodde på ett torp i Jansjö, de hade många barn och mycket fattigt. Senare emigrerade de till Amerika, mycket mot Segres önskan. När de kommo till henne för att taga avsked före den långa resan, körde hon helt enkelt ut mågen med orden: "Hä dä åt Hå-årn, gam snôskålle, du ha ställt mä ti tôcken sorg sä". Hon hade dock följt med så långt som till marknadsplatsen i Backe, när familjen reste, men på så långt avstånd, att de inte sågo henne. På marknadsplatsen stod hon bakom ett stånd och såg på avfärden.

"Gam-Segre", som hon på äldre dagar kallades, fick ju födoråd vid makens död, då hon var ganska ung, och kunde därför utan alltför stora bekymmer för födan disponera sin tid som hon ville, något som hon nog blev i viss mån avundad för. Hon var en förmåga när det gällde att gå till fots, som man nog skulle få leta länge efter i våra dagar. Hon hade släkt i Myckegensjö i Anundsjö, och dit gick hon till fots fram och tillbaka många gånger över Junsele och Kläppsjö. En gång gick hon fram och tillbaka till Stensele.

I sitt tal var hon tämligen frispråkig, och skydde inte en eller annan liten svordom. Vi skall sluta denna långa berättelse med en liten historia från Segres äldre dagar. Hon hade varit ute och gått som vanligt, och kommit sig på landsvägen. Där fick hon se någonting skrämmande, som hon aldrig sett förr, en cyklist, kanske en av de första cyklarna med de stora framhjulen. Skräckslagen tog hon till fötters och sprang hela vägen hem, en sträcka på ett par kilometer. När hon kom hem var hon så "blåst", att hon inte förmådde mer än att med de sista resterna av sin andedräkt framstöta; "Herre Jesses, Guds son, fy faan!". Hon var nog alldeles säker på att det var den sistnämnde potentaten hon mött på vägen.

 

 

Släktforskning
 

 

Patricia
Erica
Madrid
Burgomillodo
Backe
Mamma
Pappa
Gamla kort
Bomärken
Forssén
 
Fjällsjökrönikan
Domböcker
Att göra

Fjällsjö historia

Backe / Lok
Sil
Sunnansjö
Landsom
Smedsbyn
Svedje
Jansjö
Orrnäs
Näset
Ön
Böle
Norrnäs
Bodum
Rörström
Hoting
Rudsjö