»Nyheter

»Bekanta

»Om och kring Backe

»Backe folk

»Släktforskning

»Släkt-träd

»WEB-tools

»On-line spel

Eller skicka oss ett e-mail.

Ärligt talat är han ingen stor vin-kännare, men en sak har han lärt sig. Rioja-vin från ett bra år är aldrig fel. Här kan ni hitta en lista på vilka år som har varit bra (och mindre bra) i Rioja. Forts

Utdrag ur Fjällsjökrönikan 1963

Av Uno Persson

Våra förfäder och våra förfäders förfäder hade ingenting emot processer. Bl.a. härigenom ha domböckerna blivit en av de bästa källorna till kunskaper om de sedan länge hänsovna släktled, som det numera inte finns några traditioner kvar om. Det är kanske så ännu idag, att de flesta av oss någon gång ha fått inställa sig inför rätten, åtminstone som vittnen. I forna tider var det nog ändå mycket mera vanligt.

Naturligtvis är det en brist att man därigenom kan få reda på om våra föregångare huvudsakligen rör de sämre sidorna av deras liv. Men om inte annat, så genom vad som saknas i domböckerna, kan man kanske finna något också i deras berömmelse. Och vad som synes saknas i domböckerna är de verkligt grova brotten.

Det finns väl ingen som gått igenom alla domböcker som röra Fjällsjö-borna från 1600-talet och tills nu. Åtminstone har inte jag gjort det, vilket till ungefär lika delar beror på bristande tid, och på det beklagliga faktum att skrivmaskinen uppfanns först i nyare tid. Det är möjligt att det talas om grova brott i de domböcker, som jag inte gått igenom. Men det verkar inte särskilt troligt, om man dömer efter dem jag hunnit undersöka. Ett dödsstraff har jag sett blivit åtdömt, men det rörde icke något mord eller dylikt, utan hor, en gärning som numera torde få anses som fullt lagligt, och åtminstone icke bestraffas. (se tinget 1715). På 1700-talet ansåg man med stöd av Mose lag en sådan sak böra sonas med döden om båda parterna voro gifta på var sitt håll. Annars är domböckernas innehåll slagsmål och ärekränkning och smärre tjuverier och ännu oftare vad man nu skulle räkna som fullständiga struntsaker.

Ett mord på 1600-talet

Men det kanske var mindre noga med människoliv här upp före domböckerna, som började på 1600-talet (deras föregångare, saköreslängderna, börja tidigare). I Johan Nordlanders "Norrländska samlingar" (häfte 17, sid. 99, f.f.) finns en berättelse som tycks visa på något sådant. Nordlander berättar så här:

"Några bönder i Fjällsjö socken - de voro Per Olofsson och Nils Eriksson, båda i Ön, och Knut Eriksson, Kristoffer Nilsson och Påvel Segersson (ana 8748) i Storgränden - hade år 1604 tillsammans med en jämte begått ett mord, ity att de dödat en lapp vid namn Michil Larsson. Året därpå den 12 okt. hade rannsakningen hållits i Sollefteå, och ett brev hade utfärdats därom. Detta ha vi däremot icke kunnat igenfinna, varför vår kännedom om målet är ganska ofullständig. Om den mördade veta vi emellertid så mycket, att han i livstiden varit "en stor skalk" samt gjort mången skattebonde i Fjällsjö och annorstädes stor orätt ock åverkan på deras vonor och annat, vilket ock varit allom kunnigt och veterligt. Han hade, kort sagt, gjort mycket intrång på på böndernas jaktmarker, och sådant tålde man på den tiden mindre än i våra dagar, emedan jakten då bedrevs icke som ett nöje utan som ett vitkigt näringsfång.

Bönderna hade gjort vad de kunnat för att bli honom kvitt. De hade fört honom fängslig ifrån Ångermanland till Umeå socken i Västerbotten och där lämnat honom till befallningsmannen Mester Didrik och det i förhoppningen, att lappen där skulle bliva bestraffad för sådan sin överdådighet. Men den förhoppningen hade ej gått i fullbordan. Så fort lappen kom till Didrik, fick han av denne ett gott pass och fridsbrev tillbaka igen. Detta begagnade sig lappen också av. Han kom nämligen tillbaka till Ångermanland, samt var då i sin överdådighet sju resor värre än förut. Det var då, som "de arma bönderna togo sig det oråd före, att de förgjorde honom". Huruledes det gick till, är oss emellertid alldeles obekant.

På tinget i Sollefteå år 1605 kom detta mord före, varvid mördarna undgingo livsstraff. Denna dom synes sedan ha blivit överklagad för någon högre myndighet, kanske för överlagmannen eller också själva kungen. Mördarna sägas ock senare hava "annorlunde bekänt", än de först gjorde.

Ett nytt förhör hölls nu i Sollefteå den 16 december 1605. Tingets stora betydelse framgår av att nämnden utgjordes av 24 personer, 12 uthäradsmän, däribland sju borgare från Härnösand, och 12 inhäradsmän, av vilka de närmast Fjällsjö boende voro Anders i Ramneå och Jon Höksson i Lidgatu. Nordlander fortsätter vidare:

"När rätten hade satt sig, upplästes först den rannsakning, som den 12 oktober s.å. hade hållits därsammanstädes "om lappemörderne i Ångermanland", vilke rannsakning, såsom det heter, blev i alla sina punkter sannfärdig befunnen och bevisad. Och där voro ocke annorlunda skrivet, heter det vidare, än som mörderne vid det förra tillfället bekänt och även nu för denna domstol bekände. Och denna dubbla bekännelse var av sådant innehåll, att de icke heller denna gång blevo från livet dömde. 'Men att de sedan annorlunda bekänt hava', heter det, 'är deras egen skuld och icke någon annans, efter de, som i någon nöd komne äro, pläga intet gärna med första tilltalet sanningen bekänna. Det Gud bättre!'

På grund härav dömdes nu alle ärlige män, som hade varit över denna förra rannsakning, fria för all misshandel och för den misstanken, att de med något skulle sett igenom fingrarna eller fördolt vad som för den blivit uppenbart, antingen för lön eller bön, mutor eller gåvor, såvitt de nu dömande hade förstått och förnummit, detta 'så sant oss Gud hjälpe till liv och själ'. Beträffande den förra domen om samma ogärningsmän och mördare yttra de nu dömade vidare, att den redan förut skickats till konumgen och att de alla ville enhälligen efter Sveriges rikes lags lydelse bestå och försvara densamma samt icke från vika. Tills vidare stadsfästelse hade de gjort tre män av deras krets, nämligen Mårten Olofsson i Härnösand, Aron Eriksson i Hälsingsta och Olov Simansson i Kiäll, fulmyndiga, att begiva sig till deras nådige herre och utkorade konung till att samma rannsakan och dom ytterligare berätta och tillkännagiva, om så behövdes. Ehuru de här omtalade dråparna voro (av annan myndiget) från livet dömda, bedja de skrivande eller tigga, såsom de säga, att så i sanning var, satte de alla de dömande sina sigill eller bomärken under brevet; de förra äro till antalet 8, de senare 18. På baksidan av brevet står antecknat: 'Domen om the Lappemördare i Ångermanland"."

Tydligen hade Fjällsjö-, eller om man skall skriva Bodumsbönderna, ansett sig i sin fulla rätt att slå ihjäl lappen, när de inte kunde få hjälp från myndigheterna. Någon liknande uppfattning hade väl även de båda domsrätterna eftersom mördarna inte dömdes från livet. Det verkar dock som om rätten inte var så säker, eftersom man vidtog en så pass ovanlig åtgärd som att skicka tre man med domen till Stockholm för att närmare förklara den. Men som Nordlander fortsätter sin berättelse, man såg på saken på ett helt annat sätt nere i Stockholm, och det kom att följa en bister tid, inte för mördarna, men för deras domare.

Det senare tinget hade hållits den 16 december 1605, och redan den 15 januari utfärdades ett kungabrev, som enligt Nordlander "säkerligen kom en och annan mottagare att blekna". Kungen var inte belåten med att "en hop som begått stora och grova missgärningar inte blivit straffade därför". Lagföraren, d.v.s. domaren, Samson Evertsson, och en del andra av dem som fällt domen skulle därför hämtas och väl förvarade föras till Distingsmarknaden i Uppsala i början av februari.

Hur det gick för dem har Nordlander icke kunnat uppspåra, men från Uppsala fördes de, fortfarande fängslade, till Örebro, där kungen för tillfället vistades. hur kungen såg på målet visas av en skrivelse från konumgen, där det heter att en lapp mördats av fyra bönder. Sedan hade "en hop Härnösandborgare och några bönder" förmått Samson Evertsson att fria mördarna.

Hur gick det för mördarna?

Som kungen såg det, var det alltså domaren som var den egentlige boven i dramat. I varje fall synes Samson Evertsson blivit avsatt från sitt ämbete, fastän han kanske slapp annat straff. En nutida Fjällsjöbo är kanske mer intresserad av hur det gíck för mördarna än för deras domare. Funnos de i Fjällsjö, och hur gick det för dem, när deras domare blevo så hårdhänt behandlade?

Låt oss försöka se fter hur man hade det i Fjällsjö på "lappemördarnas" tid i början av 1600-talet. Mycket finns det inte kvar till våra dagar, men några upplysningar kan man alltid få av de gamla skattehandlingarna i kammararkivet.

Början av 1600-talet var säkert en svår tid här uppe. Sedan 1530-talet, då de första mantalslängderna lades upp, hade befolkningnen minskat. Jordbruket gav säkerligen ofta dålig avkastning, och någon nämnvärd boskapsstam fanns ännu inte, det blev först på 1700-talet som boskapsskötseln blev huvudnäring. En stor del av sin bärgning fick man ännu av jakt och fiske, och det var kanske då inte underligt att man ansåg sig ha rättigheter att slå ihjäl en utifrån kommande konkurrent om avkastningen från utmarkerna, som kanske utom obehörigt intrång på böndernas ägor, även sysslat med vittjande av deras fällor och jaktgropar.

Bönderna ha angetts bo i Ön och i Storgränden. Öns by är lätt att identifiera, men som också Nordlander anmärker, har det aldrig i Fjällsjö funnits någon by med namnet Storgränden.

Med gränd menas numera en smal stadsgata, men ordet har också haft en annan betydelse, som man ännu någon gång kan få höra användas, en klunga närliggande gårdar eller byar. Ordet gränd är utvecklat ur betydelsen grannelag, och i den meningen är ordet använt här.

Storgränden visar sig syfta på den största byn i dåvarande Fjällsjö, Orrnäs. I tiondelängden för 1603 återfinna vi "lappemördarna" Per Olofsson och Nils Eriksson i Ön, samt Knut Eriksson och Påvel Segersson i Orrnäs, däremot ingen Kristoffer Nilsson. I längden för erlagda mantalspenningar 1605, året efter mordet, och ännu så sent som i hjonelagslängden för år 1609 finnas fortfarande Per Olofsson, Påvel Segersson och Knut Eriksson kvar. Man kan alltså ganska säkert säga, att hur det än gick för domarna i målet, så fingo förövarna av dådet inte alltför kännbara straff, och fingo i varje fall behålla livet.

Fjällsjö för trehundrafemtio år sedan

Men låt oss också se litet på vilka grannar de hade. Av längden över mantalspengarna år 1605 få vi följande uppgifter över befolkningen i Fjällsjö detta år (uppgifterna lämnas med stark reservation för fellästa namn, det är inte så lätt för en lekman att tolka de figurer, ofta förkortningar, som användes när man skrev på 1600-talet).

Mantalspengar erlades år 1605 och långt efteråt av den fullvuxna befolkningen, men icke av barn och åldringar. Vidare voro knektarna befriade från mantalspengarna. 1605 års längd har by för by följande uppgifter:

 

Sil
Markus Olsson, själv och hustru	2
hustru Gölin, änka	1
Sunnansjö
Helge Kristoffersson, två drängar och piga, bonde och hustru över 70 år	3
Per henriksson, dräng och piga, bonde och hustru över 60 år	2
Backe
Per grelsson, måg och dotter, bonde och hustru utlevat folk	2
Hällegård (Backe)
Påvel Persson, själv och hustru	2
Hans Jöransson, knekt	0
Jansjö
Oluf Jöransson (ana 8450), man, hustru och piga	3
Bölen
Anders Eriksson (ana 8448), själv och hustru	2
Erik Persson, själv, dräng och piga	3
Norrnäs
hustru Marit, knektänka	1
Västanå (Orrnäs)
Sten Segersson, själv och hustru	2
Knut Eriksson, själv och hustru	2
Påvel Segersson (ana 8748), själv och hustru	2
Knut Olsson, dräng och piga, själv utgammal	2
Ön
Olof Nilsson, själv och hustru	2
Per Olsson (den tredje antagligen en son eller dotter)	3
Näset
Nils Ersson, hustru och piga, själv utgammal	2
Nils Eliasson och hustru, utgamla	0
Hustru Anna, knektänka	1
Vängel (då Ramsele)
Påvel Henriksson, själv och hustru	2
Änka	1

I dåvarande Fjällsjö funnos alltså 37 mantalsskrivna personer. Lägger man därtill den handfull åldringar över 6+ år som fanns, och ett säkerligen betydligt större antal barn, som dock icke kunde vara så stort, eftersom det inte fanns mer än tio hushåll där inte åtminstone den ene av makarna var "utgammal", kommer man till en befolkning på c:a 75 personer och åtminstone icke över 100 personer i hela socknen.

Som jämförelse kan nämnas att detta år mantalsskrevos i Ramsele 48, i Edsele 26 och i Helgum 43 personer.

Till uppgifterna i mantalslängden kan man göra några reflektioner.

Byanamnen

Ett par av byanamnen i längden äro icke de nu vanliga.

Det ser ut som om Backe by på 1600- och 1700-talet höll på att tappa sitt namn. Jag har skrivit om detta bl.a. i 1950 års krönika, men då kanske inte alla läsare av årets krönika ha tillgång till denna, tar jag mig friheten att draga samma ramsa på nytt.

Backe bys område upptogs på medeltiden av tre byar, Backe, nedanför kyrkan, Lok, ovanför kyrkan och Landsö, varefter Lannsunnberget har fått sitt namn, någonstans uppåt Vågen till. Landsö var redan på 1500-talet öde. Det är möjligt att de första gårdarna i Backe lågo på den back-sträckning som går frå kyrkojorden och mot läkarbostaden, och som ju på senaste tid på nytt blivit bebyggd. När odlingen ökade, och gårdarna flyttades längre österut mot Backsjön, ansågs de icke längre ligga i Backe. Namnet Lok föll nästan helt och hållet i glömska och även namnet Backe höll på att komma bort. I stället finner man på 1600- och 1700-talet en mängd namn för gårdar i Backe; Mogård, Högen, Nygård, Knutby m.fl. och däribland även det bl.a. i 1605 års längd förekommande Hällegård (Helgiegård) som säkerligen låg inom nuvarande Backe.

Ett annat, numera inte så ofta förekommande namn är Västanå, det nutida Orrnäs. Det namnet är nog bekant än för större delen av Fjällsjöborna. I min barndom hörde jag aldrig annat namn på byn Orrnäs än Västanå, Orrnäs var den tiden ett helt och hållet artificiellt namn.

Byns gamla namn är för övrigt Ormnäs, vilket förekommer i handlinagrna ännu på 1600-talet. Någon skrivare som hörde bybornas uttal enligt vår dialekt "Årmnäs" lyckade förvanska namnet till Orrnäs, på samma sätt som t.e.x Russjö har blivit förvrängt till Rudsjö. Skulle byn från början ha hetat Orrnäs skulle ju uttalet i dialekten ha varit helt annorlunda. Och sedan föll. som sagt, namnet Orrnäs nästan helt i glömska för Västanå tills långt in på 1900-talet. Som vi sett kunde denna Fjällsjö sockens in på 1700-talet största by även kallas Storgränden.

Knektarna

En anna iakttagelse man gör, när man läser längderna från denna tid, är det stora antalet knektar som är upptaget. I 1605 längd finnes visseligen bara en, Hans Jöransson (Örjansson) i Helgegård, men flera av änkorna kallas uttryckligen knektänkor.

Till de svåra tiderna här uppe bidrogo de långa krigen och de offer av blod, de fordrade, lika mycket som missväxten och frosten. Det var inte lätt för en socken med en befolkning på mindre än 40 vuxna personer, att ständigt avstå tre - fyra knektar, av vilka de flesta aldrig kommo tillbaka. I längderna för 1604 nämns som knektar bl.a. Johannes Nilsson i Sil, Nils Persson i Norrnäs och David i Vängel. Året efteråt finnas endast deras änkor. Orsaken är troligen ett av Sveriges större nederlag i krig, slaget vid Kirkholm (se länk här) i Lettland (nuvarande Salaspils) ett par mil från Riga, 17/9 1605. Där blev Karl den IX, som inte var den störste fältherren bland Sverige kungar, slagen av en polsk här på 3.500 man, trots att den svenska hären var nära tre gånger så stor. Konungen blev lurad av en polsk krigslist, och svenskarna lockades att lämna sina goda ställningar, och råkade i ett polsk bakhåll, där det polska rytteriet sedan bara hade att slakta ned svenskarna, som förlorade två tredjedelar av sin styrka. Konungen skulle själv ha blivit kvar på slagfältet, sedan hans häst stupat, om icke en svensk officer överlåtit sin häst till honom och själv låtit sig nedhuggas. Bland de döda funnos omkring 500 ångermanlänningar. det var kanske den största olycka, som någonsin drabbat Ångermanland, man för tänka på att landskapets hela befolkning vid den tiden var omkring 12.000 personer.

Sannolikt var det vid Kirkholm som de tre knektarna från Sil, Norrnäs och Vängel fingo sluta sina liv. Hans Jöransson däremot blev kvar, och var en av de få knektarna som kom tillbaka till Fjällsjö med livet. Han bodde visserligen i Backe när han blev knekt, men han var som till Jöran Svensson (ana 16900) i Jansjö. Han var knekt ännu 1608, men 1609 var han tillbaka som bonde i Jansjö tillsammans med sin broder Oluf Jöransson (ana 8450).

Det är kanske om Hans Jöransson som en sägen ännu lever, om soldaten som red över Jansjön när sjön var öppen. Han var "trollkonstrig" sade Janne Bergman i Johhannesberg, när han över 90 år gammal talade om historien för mig. Folket stod på Jansjösidan och såg soldaten komma ridande på den öppna sjön från Backesidan. Det lät klapp, klapp, klapp, klapp, eftersom han kom närmare och närmare.

Något ligger väl bakom historien. Det var kanske så att soldaten, som under de många åren i fält lärt sig riskera litet av varje, och som kanske också hade haft något drickbart i sin fältflaska, red över sjön på våren eller hösten, när den var nästan öppen och folket stod vid stranden och förundrades. På några hundra år kan nog nästan öppen ha blivit öppen och soldaten trollkunnig i stället för oförvägen.