»Nyheter

»Bekanta

»Om och kring Backe

»Backe folk

»Släktforskning

»Släkt-träd

»WEB-tools

»On-line spel

Eller skicka oss ett e-mail.

Ärligt talat är han ingen stor vin-kännare, men en sak har han lärt sig. Rioja-vin från ett bra år är aldrig fel. Här kan ni hitta en lista på vilka år som har varit bra (och mindre bra) i Rioja. Forts

Utdrag ur Fjällsjökrönikan 1965

Av Agaton Sjödin

Enligt framlidne kommunalkamrer Uno Persson hade silsbönder vid ett par tillfällen under 1600- och 1700-talet inför domstol kunnat uppvisa ett synebrev, enligt vilket gränsen mellan Sil å ena sidan och Sunnansjö och Vängel å den andra sidan år 1511 gick från "Storstenen på Sunannasjöåsen, Gransjöberget och Vängelledet". (Fjällsjö krönika, årgång 1950, sid 62.) "Storstenen i fråga ligger fortfarande kvar delvis söndersprängd och bortförd, några meter ovanför Edvin Wikströms i Noret åkerhage, strax till höger om vägen mot Backe. Till frågan om denna sten återkommer jag mot slutet av denna artikel.

Silsjönäs hörde ursprungligen till Sil, såsom för övrigt redan framgått av ovan angivna gränsdragning. På en av lantmätare Wervingh år 1695 upprättade karta över sistnämnda by finns på den tiden endast tvenne åbor i Sil, nämligen bröderna Nils och Anders Mårtensson. (Se lista på alla gårdar 1695 här). Bland de slåttesland som uppräknas i den direkt på kartan angivna beskrivningen, nämnes under rubriken "Angesland och höbord" även Silsjönäs i följande ordalag: "Silsjönäset består av hårdvall och tjock gräsbotten, innehåller 2 tunnland 2 15/16 kappland, giver gott starrblandat hårdvallshö, när medelmåttig växt 1/4 palmar." I samband med den numera till Silsjönäs hörande slåtten Strömnäsbäcken nämnes också Gråtsveden, som tidigare varit på tal i Fjällsjö krönika, årgång 1949, sid 29. Gråtsvedjan tillhörde ju icke Silsjönäs, men eftersom min egen förklaring av orsaken till namnets uppkomst icke överrenstämmer med den tidigare författarens, kommer längre fram min egen teori därom att framföras.

Anders Mårtenssons hemman förvärvades - liksom en av hans döttrar - av Erik Ersson, härstammande närmast från Jansjö. Erik Erson och hans svåger Nils Forsström, gav under flera årtionden såsom Uno Persson redan berättat i Fjällsjö krönika årgång 1951, sid 13, domstolen arbete på ett sätt, som ganska osökt för tankarna till Gustaf Frödings bekanta dikt "Jan Ersa och Per Persa".

 Omnämnde Erik Ersson hade enligt beskrivningen till lantmätare Johan Jacob Stagnells avvittringskarta av den 17 juni 1783 över Sils by en strandslåtter vid Västra Silsjöns nordöstra ände, vilken slåtter numera används till kobete, och utgör nr 5 på lantmätare O. Milléns karta av år 1799. Se denna karta! (Bild kommer).

Av Nils Forsströms många barn hade Erik Forsström ej långt före sin bortgång sålt sitt hemman till en finne från Ruske i Junsele, Ingel Andersson, som efter att ha blivit "kronoskogsvaktare" antog namnet Sihlberg. På Stagnells karta över Sil nyssnämnda år upptages i Silsjönäs ett område som kallas "Silsjönäs nybygge", på bifogade karta betecknat med 6, inte långt från nynybyggets utmark och beläget kanske ett par hundra meter norr om Erik Sjödins gård, vars hemman tydligen är det äldsta i byn. Redan den 26 juni 1777 hade emellertid Anders Ingelsson, troligen en son till nyssnämnde Ingel Andersson, erhållit vederbörligt tillstånd att upparbeta nybygget till 6 seland under åtnjutande av tjugu frihetsår, d.v.s. under tjugu år skattefrihet. Anders Ingelsson var, såvitt jag kan förstå, den första åbon i Silsjönäs. Sedan han förmodligen ganska ung avlidit, ingick hans änka snart nog nytt äktenskap med en man vid namn Anders Andersson från Sil, f. 1755 och död förmodligen 1808 eller 1809, eftersom hans namn ej kan återfinnas i 1809 mantalslängd. Denne man torde vara den, som ännu i traditionen i Silsjönäs går under namnet Greftar-Anders, men namnet kan ju pckså syfta på Anders Ingelsson. Anders Andersson och hans hustru, Dorotea, f. 1752 och d. 1822, tillerkändes av Konungs Befallningshavanden endast 1/3 av nybygget, medan återstoden tillföll Sara, Anders Ingels dotter, gift med Jan Göransson, kanske från Ramsele. Dessa två behöll emellertid icke länge sin del av nybygget, utan sålde den efter några år till Olof Israelsson, f. 1763, från Sandviken, förmodligen i nyssnämnda socken. På kartan finns den sistnämndes gård inom det område som har nr 6, men ligger på östra sidan om den genom byn från sjö till sjö gående vägen. Se kartan! (som kommer)

Men Anders och Dorotea begåvades icke med några barn, vilket resulterade i att de tog sig en fosterson, Olof Rönnberg, f. i Multrå 1788 och d. 1854, gemenligen kallad "Ol Svensson". Från denne härstammar många fjällsjöbor. En av sönerna, Olof Petter, f. 1829, flyttade till Tåsjö och kallades sedan allmänt "n'Ola Petter Baksveja". I Tåsjö finnes numera endast några få med namnet Rönnberg.

"N'Ola Israelsn" och hans hustru Lisa Jonsdotter, f. 1768 och d. 1849, fick däremot både söner och döttrar, av vilka Israel Olofsson, "n'Isrel Orsn", f. 1802, övertog fädernegården.

I tidigare nämnda skattläggnings- och avvittringsberedningsbeskrivning, anses de båda åborna "behöva till bärgningen fem à sex arbetsföra personer, och då nybygget blir iståndsatt, kan två hästar, tio à tolv kor, fyra ungnöt samt tjugu stycken får och getter framfödas, i övrigt innehåller detta nybygge följande lägenheter:" som därefter uppräknas.

Åkern anges till c:a 10 tunnland, och utslåtter och äng till ungefär 95 tunnland. I båda fallen är samtliga grader av de uppräknade slagen av mark upptagna. Hela skogen med impediment utgör 6.719 tunnland.

Mulbetet betraktas som tillräckligt för den boskap som kan vinterfödas. Fisket av gädda, aborre, mört och sik, med not och nät, måste anses ganska knappt till husbehov. Något kvarnställe finns ej på nybyggets ägor, och någon humlegård för öltillverkning var ej anlagd.

Att närmare gå in på skatteläggningen, som var färdig den 24 Juli 1801 och belöpte sig till ett halvt mantal, skulle föra för långt och måhända vara av ganska ringa intresse. Däremot kan det vara intressant känna till några av de namn, som angives vid 1777 års beredning, av vilka de flesta användes än i denna dag, medan åtskilliga för alltid försvunnit ur silsjönäsbornas medvetande. Nämnas kan: Silsjöholmen, Brattmyran, Älgsviken (förmodligen mittför Gustaf Svenssons gård), Storstensviken, Sunnanå fäbodar, Gransjöån, Grannäset, Grannäsbäcken, Grannäsmyran, Aldersvåg, Brinnåsmyran, Brinnåsbäckarna, Brinnåsfäbodarna, (det "brinn" som ingår i dessa tre namn, torde enligt min mening inte ha något med verbet brinna att göra, utan i stället komma av det gamla namnet för älgtjur, "brinne", som min far stundom brukade använda), Gammelänget, Bostranden, Lokarna på västra sidorna av fäbodarna, Långloken, Lillmyren och Gråtsvedjeforsen. Man kan fråga sig om inte "Ytterbodarna" vid ifrågavarnde tid, och ursprungligen, kallades Brinnåsfäbodarna, eller fanns det måhända några fäbodar före dessa, bortsett från Sunnanå fäbodar? Gransjöfäbodarna förefaller ju att härröra från mitten av 1800-talet. det äldsta årtal underteckand sett i någon fäbodstuga i Gransjöbodarna är 1868.

Men enligt mitt löfte i början av denna artikel vill jag återvända till "Storstenen på Sunnansjöåsen" liksom till "Hög-Krekkes-sten", belägen strax ovanför Gunnar Johanssons åkerhage vid allmänna landsvägen på vänster sida mot Backe-hållet. Vad gäller den förstnämnda är den som vi sett en mycket gammal rågångssten, kanske från medeltiden. Båda stenarna bör trots sitt av sprängning skamfilade tillstånd kunna få bevaras åt eftervärlden. Hög-Krekkes-sten rymmer säkerligen åtskilligt av gammal fjällsjöhistoria.

Båda förekommer i en säkerligen mycket gammal sägen, berättad av dr Erik Modin i hans bok "Gamla Tåsjö", sid 363. Även min far junde den, fast i en något annorlunda version, som här följer:

Vid tiden för det första kyrkbygget bodde i Ramsele en jätte, som med missnöje erfor att en kyrka skulle byggas också i Fjällsjö. Han beslöt sig därför att avstyra ofoget. En dag ville han sätta sin plan i verket, och grep en stor sten som han med all kraft slungade mot det pågående kyrkbygget. Enligt min far hamnade stenen på Pikstenmon i Norredsta (om denna sten också rönt samma öde eller ännu värre än de tidigare nämnda känner jag icke till. Min far visste emellertid var den låg. Efter dr Modins berättelse föll den ned på Storstensberget nära gamla landsvägen mellan Ramsele och Nordantjäl). Jätten gav sig emellertid icke. En ny sten skickades iväg och föll ned på Sunnanjsöåsen, och blev sedemera rågångssten. Den tredje stenen jätten med all kraft slungade iväg mot kyrkan, kunde så när ha blivit dess bane, ty den föll inte så värst långt ifrån kyrkan, endast några meter ovanför Sunnansjö åkerhage. Fjällsjös första kyrka kan möjligen ha stått i Sunnansjö. Jättens krafter var dock nu så uttömda att han lät kyrkan eller kyrkbygget vara i fred.

I en tidigare årgång av Fjällsjö krönika, årgån 1949, sid. 29, göres det antagandet, att namnet Gråtsvedjan skulle ha kommit till därav att stridigheter uppstått mellan norredstabor och norrånäsbor ifråga om den mark som nybyggare tagit i anspråk i nuvarande Söredsta. Vid något tillfälle skulle stridigheter ha utlöst en häftig gråt hos nybyggarnas kvinnor. Därav skulle byn ha fått sitt namn. Att denna oenighet och kvinnogråt skulle ha gett namnet "Gråtsvedjan" åt Söredsta, förefaller mig emellertid ganska otroligt. Redan på Wervinghs karta av år 1695 omnämnes Gråtsvedjan. Söredsta torde så vitt jag vet härstamma från 1800-talet. Kanske ligger det hellre så till, att den avrättingsplats, som enligt dr Modin för sista gången kom till sin användning den 17 oktober 1840, och som ligger i Söredsta på gränsen mot Ramsele givit namn åt byn. Vid detta tillfälle, liksom väl åtskilliga gånger förr, åtföljdes säkerligen den dödsdömde av människor som grät och klagade över den olyckliges öde. Vore det underligt om en avrättningsplats, kanske använd under århundraden, givit det talande namnet åt ett så dystert ställe. Senare delen av 1600-talet var ju häxprocessernas blomstringstid. Huruvida någon kvinna anklagad och dömd som häxa blivit avlivad på ifrågavarande avrättningsplats känner jag emellertid icke till.

Om tillfälle gives mig kommer jag en annan gång närmare berätta om den sista avrättningen på "Gråtsvedjan", vid vilken händelse min farfarsfar stod med i spetsgården.