Vid September tinget 1757 rannsakades över en klagoskrift över den
numera suspenderade länsmannen Elias Rudin
(ana 528, 51 år gammal), vari
presenterades följande vittnesmål:
Undertecknades vittnesmål uti klagomålsakten emot länsman Rudin må
detta skett för några år sedan vid det vi voro visitandes hos
Anders Eliasson i Backe, ankom Rudin, som gick av och an på golvet,
efter en liten stund inkom även Olof Andersson, sägandes till
Rudin: 'Ni tycks vara en stor karl, men det är möjligt att
pigor och legofolket resa ifrån eder till Norge'.
Rudin svarade
med iver: 'Vad har du med mitt folk att göra?, och varför skall
du påminna mig om sådant din sakramentska skälm?, jag skall taga
dig' i varpå han skuffade Olof Andersson åtlänges uti en stor
gryta, som stod i vrån.
Olof som där blev liggandes en stund, utlät
sig sedan vid det han uppstod: 'Gud betalar er väl, detta blir
min död', fallande Olof Andersson sig neder på huggkubben och
grät över Rudins förfarande med honom. Under ytterligare ordväxling
dem emellan, utfor Rudin uti gruvliga svordomar och smädliga
hotelser emot Olof Andersson, samt ånyo slog honom emot bröstet
allt under svåra utlåtelser och svordomar; varvid undertecknade
vittne, Anna Nilsdotter, fallande uti Rudin och bad honom upphöra
med vidare slagsmål, då Anders Eliassons hustru emellertid fick
tillfälle att hava Olof Andersson utom dörren, men Länsmannen
gick ändå efter; inkom sedan om en stund, och på fråga huru han förehållit
sig med Olof Andersson, svarade Rudin: 'Om du vill honom något,
så gå under bänken, dit jag forslat honom.'
Olof Anderssons måg, Eric Eliasson, som låg i sängen frågade vad
mer Rudin gjorde, varpå denne senare svarade: 'skall du lägga
dig ut för en sådan skälm, som bör ett sådant ovett få? Jag
skall göra karl av dig', utmanade honom att slåss med sig och
tog en sax som låg i fönstret och satte den i sin rockärm: men
som ingen ville röra honom tog han en stor brädlapp som låg på
golvet och slog Olof Anderssons måg så att han blödde därefter
och grät, varpå jag tog saxen från Rudin.
Om en stund kom Olof Andersson in igen och begärde få förlikning
med Rudin, vilket ock efter någon träta bekräftades med handslag;
dock fortfors ändå med trätan.
Besvärade sig Olof Andersson vara illa sjuk av Rudins förfarande
med honom, och utlät sig att han får sin död därigenom."
(Källa: Bertil Krånglin)
|